Åre, skidor, kallt, halt, mörkt. Vad ska det vara bra för? Visade sig att det var en alldeles strålande idé och nu har jag lärt mig att hyfsat ta mig nerför en inte allt för svår backe.

Hela resan började på onsdagkvällen då vi tog nattåget till Åre, som avgick vid åtta. Att åka tåg är ett trevligt sätt att färdas om det inte vore för fenomenet Stockholmare. Hur i hela hellsicke kan utveckligen gå så fel? Det är ingen liten inavlad by vi snackar om, nej, här är det runt en miljon människor som trängs under riktnummret 08 och där verkar det som att någon spillt dum-syra över hela stället. De är som fiskmåsar, skräninga, far runt och skitar ner utan att ha ordning på nått.

Tillbaka till ämnet, vi gled av tåget på morgonen och traskade upp till Åre fjällby för att låsa in våra väskor och hämta ut mina hyrskidor, hyrstavar, hyrpjäxor och min hyrhjälm. Check, på med skidorna, ner för backen till liften, ramla, vidare in i liftkön, leta efter liftkortet, passera maskinen, nästan snubbla, stappla sig fram till liften för att sitta hela resan upp och undra hur länge det dröjer innan jag tappar en stav eller skida…

…det var den lätta biten. Nu gällde det att ta sig ner med, helskinnad. Gick så där, men fick två aha-upplevelser på vägen.
1. Det är vackert där uppe.
2. Snö är mjuk och det gör inte så ont att ramla. Inte när man ramlar i alla fall.

Sedan checkade vi in huset och lite sånt man gör. Att dra alla dagarna i detalj ger inte så mycket men i princip gick det till så här: Vakna av att Johannas syster ringer och säger att de går till backen, slå på ÅreTV för att se vädret, äta tunnbröd till frukost, dricka oboj och snabbkaffe. Ta på sig (tar jättelång tid, typ), gå till backen, undvika att slå ihjäl sig, after ski, vända hemma, äta ute, hem, trött, sova. Spännande va? Några punkter bara…

Tyskar, der liftwaffe. Alla vet hur jobbig den genomsnittlige tysken är i liftkön. I Åre slipper man dem, däremot finns det en hel del Norrmän som tagit på sig uppgiften att vara jobbiga i liftkön. Problemet är att de låter så kul när de pratar att man lixom kommer av sig lite när man ska skälla på dem. Jaa akkurat, de e kempegött! Och vips är de iväg.

Marmeladorkestern. Ohh ahh, marmelad. Säg ohh ahh marmelad! Ska det vara fart på After Skin är det marmelad som gäller, Sveriges Näst Snyggaste Band kan slänga sig i väggen. De har hållt på ett tag och det är bara till fördel för de vet vad de gör och hur man kastar igång en After Ski!

Broken Trångt, men gott och välfyllda tallrikar. Inte riktigt en restaurang av klassiskt snitt, mer en bar med möjlighet att äta. Lite falsk marknadsföring att servera fesjummen Heineken när det står iskall i menyn, trots detta ett gött ställe att käka på efter en dag i backen. Mätt blir man!

Knän blir lätt onda när man inte är van att åka skidor och så även för mig, tredje dagen var inte kul alls efter några åk. Men Johanna lindade knät och fjärde dagen kändes det knappt. Men vågade inte chansa utan lämnade tillbaka skidorna efter två åk. Vilar knät lite nu men tror inte det är farligare än en lätt överansträngning.

Det enda jag känner att jag kanske missade var att leka med en splitter ny Audi Quattro på isen nedanför VM8:an. Tror säkert att de hade varit fullbokade till mars eller haft en åldersgräns på 40-någonting ändå.
Jag är inte bitter.

Om du vill se fler bilder, vilket du så klart vill så har jag lagt upp dem på min Picasa-sida. Är du inloggad på Google går det att kommentera alla bilder, det tycker jag att du ska göra!

/Caffe – med knät i högläge, men inte länge till jobbar på onsdag igen!